Tävlingsformel

Tävlingen som vapen att bli bättre?

 

När man hör intervjuer med vår framgångsrike världsetta Stefan Edberg betonar han nödvändigheten av att tävla mycket. Stefan har i sin karriär spelat 1076 matcher (singel) på ATP touren och hade under perioden 1988 – 1994 ett snitt på 113 matcher/år. Han menar att tävling är det bästa sättet att träna! Det har vi hört förut och undertecknad har på nära håll följt många andra spelare som har haft ”tävlingsglädje”. Jan Gunnarsson är ett strålande exempel. Jan sökte upp alla möjligheter att få tävla och skrämdes inte av att utmana och vara med i för honom lägre nivåer. Jan visste med sig att hans koncentration och därmed prestation höjdes så fort det satt en domare i stolen och varje poäng gällde. Jan är tillsammans med Magnus Larsson de som alltid ställt upp och spelat i serier och andra för klubben viktiga matcher trots att de haft fullt schema som ATP-spelare. Jonas Björkman är ett annat exempel, men som valt att spela mycket matcher på touren och spelat singel och dubbel i många tävlingar. Under flera år var Jonas tillsammans med ryssen Yevgeni Kafelnikov den som hade flest matcher per år. Åren 1995 till 2001 har Jonas ett snitt på 126 matcher/ år och med en topp 1997 då han spelade 169 matcher. Jonas har då spelat något fler dubbelmatcher varje år med undantag av just 1997 då fördelningen var 108s/61d.

Man blir bra på det man tränar!

Vidare visar forskning på att man blir bra på det man tränar. Detta innebär man låta tävling vara ett bra ”träningsinstrument”! Vi vill ju bli bra i att prestera. Ibland har man själv haft problem i tävlingssituationer med ett eller annat slag. Då har det blivit att man åker hem och tränar slaget som då ”sitter” igen. När man sedan tävlar uppstår problemen igen. Med lite eftertanke ska man egentligen istället för att träna slaget hemma igen försöka leta upp en ny tävling så att man får träna på att behärska slaget i match! Fritt fram för diskussion!

Internationellt eller ej?

Detta leder oss in på en annan och ibland kontroversiell fråga. När ska man börja tävla på internationell nivå utomlands? Egentligen är inte frågan internationellt tävlande eller ej utan det handlar om att tävla på rätt nivå. Spelare som reser iväg och tävlar på för hög nivå och därigenom en obehaglig känsla av att tävla är inte hjälpta av Livets Hårda Skola. Om vi frågar en del av våra absolut bästa spelare genom tiderna svarar de naturligtvis att de lärde mest av att få resa och tävla utomlands i en hård konkurrens. Då ska vi ha i minnet att de inte fick den hårdhet genom att tävla ”hemma” då de var klart mycket bättre än de flesta. För att få de tuffa matcherna krävdes då spel på annan nivå. Ibland kan jag tycka det bli onödigt tidskrävande med resor och dyrt att tävla internationellt om man kunde få samma konkurrens hemma. Att kunna tävla mot tuffare motstånd när man är ung borde inte vara så svårt att få till på hemmaplan. När spelare som ligger långt ner på Sverigelistan ger sig iväg ut kan det bli fel för dels dem själva men även för svensk tennis. Vi mister konkurrens hemma i Sverige och tävlingarna utarmas kvalitetsmässigt vilket är synd.

”Birrens” formel!

Jag brukar så fort jag får möjlighet framhålla den mycket kunnige Birger Folkes mycket smarta tanke om vilken nivå man bör tävla på för att utvecklas optimalt. Vi kallar den ”25 – 50 – 25”. 25 procent av matcherna skall spelas i tävlingar där man säkert vinner och där man kan kosta på sig att pröva nytt. Här ”tränar” man upp förmågan att vinna och man utvecklar sin spelidé, man lär sig helt enkelt att agera. 50 procent av matcherna skall spelas i sammanhang, där man är jämnstark med de andra medtävlarna. Här ”tränas” det taktiska sinnet och den mentala styrkan. 25 procent av matcherna skall spelas mot dem som är bättre eller mycket bättre. Här ”tränas” förmågan att spela defensivt och att spela i högt tempo under tryck, man lär sig att reagera. Låt oss säga att man som junior bör spela mellan 80 -120 matcher/år. Har man då en positiv balans i resultaten har man valt rätt blandning, men har man negativ balans kanske man ska se upp och tänka om. Frågan är bara om man ”vågar” bli bättre genom denna formel?? Vi har ju den där rankingen som ibland spelar både spelare, coacher och föräldrar spratt, men med ett långsiktigt perspektiv där vi vet att det tar minst 10 år att bli en duktig tennisspelare kan det vara klokt att följa Birgers råd.

En viktig sak som bör påpekas är i detta sammanhang att tävling sliter på kroppen och därför bör man vara noggrann med att få in viloperioder och lyssna på kroppens signaler. I noggrannheten ligger bland annat att föra en träningsdagbok som hjälper den aktive med att lära känna sin fysiska och psykiska kapacitet.

 

 

Ha det bra och tänk på vad synd det är om Nadal, Djokovic och Federer som inte kan använda Birgers formel helt ut….men det kvittar ju om det är på det hållet!