Tidig specialisering

Tidig specialisering

En del menar att en tidig specialisering är enda möjligheten att nå internationell topp inom idrott. Andra förespråkar att hålla på med många idrotter samtidigt och välja lite senare. Inom golfen började Tiger Woods tidigt medan andra som Greg Norman och Nick Faldo började sin satsning senare. Inom tennisen finns det också exempel på båda ”sorter”. Vad är då rätt? Om jag skulle våga mig på ett svar blir det att båda har rätt! Akademiskt pladder kan någon säga och menar då att inom akademin blir alltid svaret: ungefär, fast det beror på!

Vad säger forskningen?

Först menas att inom en del idrotter måste man börja och lära rätt tidigt, medan i andra idrotter kan det finnas möjligheter att börja senare. Exempel på ”tidiga” idrotter kan vara gymnastik och konståkning. Det finns även idrotter som har så likartad karaktär att man i slutet av karriären faktiskt kan byta idrott och bli framgångsrik. Vi återkommer till detta i slutet av artikeln.

En talangutvecklingsstudie gjord 1983 av G Worobiew följde man 80 talangfulla idrottsungdomar sju år. Här ser man klart att varierad grundträning är att föredra framför ”specialisering”. Ungdomarna fanns inom olika idrotter och de var 11 år när man började följa dem. De delades in i två grupper om 40 i vardera. Grupp 1 fick grundläggande träning och successiv ökning av specialiserad träning. Grupp 2 fick mer specialiserad träning och mindre grundläggande träning. Resultatmässigt fick man i grupp 1 fram elva ungdomar till landslagsnivå medan grupp 2 bara fick två till denna nivå. Än mer intressant blir det om vi jämför skadefrekvensen. I grupp 1 fick 33,8 % skador medan i grupp 2 fick hela 66,2 % skador.

Specialisering

Specialisering kan alltså vara negativt om träningen i specialidrotten bedrivs på ett felaktigt sätt och då menas ensidig träning samt träning med enda syfte att prestera i unga år. Det som ställer till det för mig är ordet specialisering. Om vi istället menar att man ägnar sig åt i huvudsak en idrott hela tiden tycker jag vi gör en tydlig markering. Vi satsar från tidig ålder på att bli fotbollspelare, tennisspelare, gymnast, skidåkare, ishockeyspelare etc. Att man sedan vid sidan av detta håller på med en mängd andra sker på sin övriga fritid är viktigt att se. Man kan spela fiol, åka in-lines, skateboard, spela andra idrotter i leken. Det viktiga är att man tävlingsmässigt och träningsmässigt alltid sätter ”sin” gren i centrum.

Det är viktigt att se utvecklingen hos de aktiva som en lång väg där det till en början är lek, därefter kommer en tid där man lär sig att träna, sedan tränar man för att kunna träna mycket och slutligen tränar man för att prestera. I de olika stegen är det också viktigt med rätt sak i rätt ordning och vid rätt tidpunkt med tanke på kroppens fysiska och psykiska utveckling. Om man däremot ”specialiserar sig mentalt” det vill säga väljer idrott med mål att bli bäst samtidigt som träningen är varierad med mycket grundträning visar det sig att det kan bli mycket bra. Ett bra exempel på detta är den norske utförsåkaren Kjetil Andre Aamodt. Vid ett seminarium i Oslo beskrev Kjetil hur han tidigt bestämt sig för att bli bäst i skidåkning. Han beskrev att han tränat enormt mycket, men på ett mycket varierat sätt och hela tiden med utvecklingsinriktning. Hans far Finn fanns hela tiden med som tränare. Då Finn inte hade någon direkt skidbakgrund funderade de ofta tillsammans och i nya banor. Kjetil var noga med att påpeka att det funnits flera tränare under resan men samtliga tränare har bidragit med rätt saker i rätt ålder.

Avslutningsvis sammanfattar Kjetil ”Det är ingen hokus pokus, utan bara massvis med träning och idrottsglädje. Jag fick tidigt lära mig att ta ut mig och gillade det”

Fallet med att byta idrott kan visas genom Donald Thomas, basket spelaren som blev världsmästare i höjdhopp. Donald utmanades i januari 2006 av sina studentkompisar på kafeterian i Lindenwood University (Missouri). De slog vad om huruvida han skulle klara 1,98 m. De åkte direkt till skolans höjdhoppsmatta och Donald Thomas tog 1,98 i första försöket. Han klarade också 2,03 och därefter 2,13 i första försöket, detta med vanliga tennisskor. Två dagar senare gjorde han sin första tävling och vann på 2,22. Senare samma år slutade han fyra på samväldesspelen. Vid VM 2007 i Osaka vann Donald Thomas höjdhoppet efter att ha klarat 2,35 i första försöket.

Ett annat exempel är Rebecca Romero, brittiskan som var världsmästarinna och silvermedaljör i rodd vid OS i Aten 2004. Hon fick kort därefter svåra ryggproblem och tvingades lägga av med sin idrott. Något år senare började hon med cykel och vann guld vid velodromcykeltävlingen i OS i Peking. Om vi ska tyda detta ska alla höjdhoppare träna basket först eller cyklister ska träna rodd först!

Sammanfattningsvis beror det alltså på en massa saker, men att variation i träningen, rätt sak i rätt ordning vid rätt tidpunkt plus en stor mängd träning kan vi nog vara överens om. Om vi sedan benämner det specialisering eller inte kan vi lägga åt sidan kanske? Hoppas nu inte förvirringen är total!