Elitsatsning inom Idrott

Tidig specialisering eller sen specialisering? Svaret är variation!

 

Debatten om tidig eller sen specialisering blossar upp lite då och då. Vad är rätt och vad är fel? De som företräder de olika åsikterna försöker hela tiden hitta exempel där framgångsrika idrottare stödjer deras linje. Ibland lyckas det, men ganska snabbt ser vi att någon annan gjort något tvärtemot! Vad som skrämmer är när idrottspersonligheter med hög svansföring hävdar att specialisering är det enda sättet att bli bra!

 

Lång tid krävs

Om vi lyssnar på vad forskarna inom området säger så är det flera saker som blir tydliga. De flesta tycks vara överens om är att det krävs stor insats i timmar över lång tid för att lyckas i det man vill bli bra på.  Kravet på 10 000 timmar för att bli specialist inom sitt område (Ericsson, 1993) står fast och nu börjar det höjas röster för att det kanske trots allt behövs ännu fler timmar. Av vad kan man fråga sig? ”Deliberate practise” blir svaret och med det menas noga övervägd eller väl genomtänkt träning. En noga upplagd tränings-, tävlings- och återhämtningsplan blir i högsta grad väsentlig(Smith 1986).

 

När gör vi vad?

Träningsbarheten hos ungdomar varierar kraftigt enligt forskare (Bouchard et al. 1997) och gör träningsplanering till en verklig utmaning och svår nöt att knäcka för tränarna. Här gäller det att hålla reda på när man skall träna aerob förmåga, snabbhet, styrka eller motorik och koordination. I tillägg bör noteras att det sällan går att kopiera ett upplägg från en utövare till en annan vilket gör det hela än mer krångligt! ”Deliberate practise” i bemärkelsen noga genomtänkt var det .

 

Allsidig grundträning före specialisering

Undersökningar visar tydligt hur viktigt det är att bygga en grund före man specialiserar sig. Worobiew (1983) gjorde undersökningar med ungdomar som fick träna på olika sätt. En grupp på 40 unga utövare fick träna allsidigt och hade lång tid med grundträning innan de mer intensivt tränade specifikt den idrotten de valt. Den andra gruppen, också den 40 utövare, tränade specialiserat sin idrott hela tiden från start och hade ingen allsidig träning som grund. Denna undersökning gav tydligt att de som tränat allsidigt fick de bästa resultaten och blev dessutom mer sällan skadade. Fokusera på idrottsgenerella färdigheter innan tillväxtspurten tar fart i samband med puberteten och gå över till specialisering i den specifika idrotten efter tillväxtspurten blir rådet.

Liknande råd får vi av två andra undersökningar (Damsgaard et al. 2005, Balyi & Williams 2009) som båda tittar på barn och ungdomars mognadsutveckling (generell tillväxt, tillväxt av hjärnan och nervsystemet, hormonell mognad).  De talar om att barn ska lära sig kroppens ABC för att på sikt kunna bli skickliga i sin specifika idrott. Om man inte följer detta kan det ge effekter som mindre god teknik, skador och att de slutar i alltför tidig ålder. Tomas Peterson, professor vid Malmö Högskola har i flera undersökningar redovisat brister i den svenska talangjakten. Han menar att man söker talang men finner tidig mognad. Om vi tittar på endast längdtillväxt hos ungdomar (Tanner 1978) kan det på tillväxtkurvor skilja fem år hos olika individer.

Linnéuniversitetets specialist i ämnet PG Fahlström, ser i sin forskning hur många förbund träffar helt fel i sin jakt på talanger och även i sin talangutveckling. Som tröst i bedrövelsen kan vi dock se att andra nationer också har liknande oförmåga i att hitta och utveckla talanger (De Bosscher, Jerry Bingham, Simon Shibli, Maarten van Bottenburg & Paul De Knop, 2007)

 

Long Term Athlete Development

LTAD står för Long Term Athlete Development (Canadian Sport Centres) . I likhet med all forskning är den inte heller helt odiskutabel, men den förespråkar elitidrott i samklang med en hälsosam livsstil och ett livslångt idrottande.  Man skall ta små steg i utvecklingen och framförallt se till att uppmuntra till rörelseglädje hos barnen. Därefter gäller det att lära sig att träna, sedan träna för att kunna träna hårt och till slut tävla. Vad som är tveksamt i detta fall blir att det för idrotten så centrala tävlingsmomentet skjuts på framtiden. Det vore bättre att få med även tävlingsglädje redan från start! Idrott är trots allt att kunna behärska både vinst som förlust på ett naturligt sätt.

 

Variation genom ytterst kompetenta tränare!

Så vad blir det då? Hur skall man göra? Jo, de som hävdar att man kan specialisera sig tidigt får rätt om träningen i specialidrotten är varierad och genomtänkt. De som hävdar att man skall hålla på med flera idrotter får också rätt om de olika idrotterna kompletterar varandra och ger alla kvaliteterna med rätt intensitet i rätt ålder. Det är alltså inte hur många olika idrotter man håller på med utan hur varierad och genomtänkt träning man får i unga år. Klarar inte den enskilda idrotten att variera är alltså flera idrotter en ökad chans till variation, men behöver inte vara det!!! Här kan man tydligt se vikten av ytterst kompetenta tränare redan från första början. Ibland hörs argumentet: Varför skall vi inte låta våra barn hålla på så mycket med sin idrott om de vill?  Jag är tveksam till denna enkla utväg, utan tycker att som vuxna måste vi här ta ansvar för att barnen får i sig alla ”vitaminer” de behöver för en framtida elitidrott i kombination med hälsosam livsstil och ett långt idrottande. Om vi för över resonemanget till kosthållning så låter vi inte våra barn äta bara ensidig kost bara för att de vill ha det? Eller?

 

Med bästa hälsningar

Calle H